Vilken jävla torsdag (och fredag)
första helgen tillsammans på G Mansion.
Det skulle packas upp leksaker ur kartonger,
det skulle skruvas upp postlåda.
G Mansion skulle mysas in,
det skulle mysas i kvällssoffan.
På väg för hämtning på dagis så ringer mobilen.
Dagisfröken
- Lilleman har trillat ner från en stor sten,
han har ont i armen, är du på väg?
3 minuter senare, på plats, möter ett stor gråtande barn,
med en ömmande arm och en bula i pannan, stort som ett ägg.
Kännandes, panik, panik.
Tänkandes, ta det lugnt, ta det lugnt.
Bilfärd till akuten, samtidigt försökande att hålla Lilleman vaken.
Samtidigt ringandes till Mamman för att underrätta det inträffade.
Inskrivning, väntan i väntrummet, väntan i ett rum.
Lilleman vid god vigör.
Doktorn kommer, röntgen av arm och övernattning för observation för huvudet.
Röntgen visade att båda benen i underarmen var av, gipsskena över natten,
operation under fredagen.
Upp på barnakuten, eget rum,
Mamman kom upp och gav Pappan skäll för att jag inte hade hört av mig ordentligt.
Skit förbannad var hon, men va fan, jag hörde av mig så fort jag visste något nytt.
Jag kan köpa det till en viss del, men jag var där och jag prioriterade Lilleman och inte att ringa
och berätta att vi hade förflyttat oss från väntrum till ett rum.
Väckning varje halvtimme, för observation, dropp sattes.
Visste inte att en droppmaskin kunde för ett sånt j-la liv.
Lilleman sov lugnt hela natten,
det är mer än vad Pappan kunde göra.
Hyggligt pigg Lilleman och dödstrött Pappa när Mamman
kommer runt 08.00.
11.00 iväg på operation, mamman följer med.
Pappan försöker vila, men icke. Han tänker och funderar.
Vad liten man blir i dessa situationer, hjälplös och snudd på tafatt.
Annars så är man ju så stor, stark och tuff.
Det ska sägas också, att Lilleman kom riktigt lindrigt undan.
Det kunde ha gått käpp rätt åt helvetet också.
Mamman tillbaks under operationen och
återtog hurvida jag skött mig dan innan.
Jag försökte förklara mitt agerande, till ingen nytta.
Jag skulle som vanligt ha gjort si eller så.
Jag sa att jag tar till mig det hon säger, för det gör jag.
Jag tyckte att vi hade fått förklara oss båda två.
Att vi inte behövde diskutera det mer,
utan fokusera på nåt annat, typ vår son.
Då , enligt min mening, flippade hon totalt.
Började dra upp en massa gammalt skit.
Jag var så j-la dum ihuvudet.
Fel tid, fel plats.
Jag blev så in i helvete förbannad så jag började grina.
Jag gick därifrån.
Lilleman kommer tillbaks efter operation.
Resultat : 2 st spikar och 5 veckor med gips
Ett par timmar senare,
en glad, men hemlängtande Lilleman.
Han blev sovande hos mamman,
så Pappan kan få sova ut i natt.
Så imorgon lördag får vi köra torsdags köret,
fast med lite förändringar.
Det blir nog mest olika mys,
filmmys, matmys och vilomys.
Efter allt det som hänt de här dagarna,
så känner jag mig inte stor och inte tuff.
Men stark.
Medans Lilleman, han är både stor, stark och tuff.
Min Lilleman!
Med ett ömmande och kärleksfyllt hjärta,
önskar jag er alla en god natt.
Kram pappan
Det kanske blev lite osammanhängande, patetiskt, ologiskt mm.
Får skylla på enorm sömnbrist
Du,
när det kommer till sina barn är man sällan stor stark eller tuff,
mest bara utelämnad i en roll som man kan tro att man fått på kroken i en fiskdamm på något kalas för länge sedan.
Jag tror att hennes ordval och utspel inte hade med dig att göra. Hon var orolig, liten och svag i en situation som hon hade svårt att hantera precis som du. Istället för att inse att ni var två i samma båt där ni kunde ha tagit hjälp av varandra, gjorde ni tvärtom...
Även det kan vara en slags trygghet, för känslomässiga utspel låter sig sällan spelas om man inte känner sig någorlunda trygg med varandra. Eller?
Skönt att det gick bra för lillkotten. Trots allt.
Hoppas att lördagen blir allt det som torsdagen aldrig fick vara.
Kram till Er, Vicktoria
Aj, det gör mej ont om er båda. Och jag tror Lilleman gick lite mindre sargad ur det här än vad pappan gjorde. När man blir förälder blir världen en otäck plats! Samtidigt som den blir alldeles, alldeles underbar. Jag hoppas ni får några supermysiga dagar nu och riktigt får rå om varandra på nya stället. Var rädda om er!
//E
Hej Hombre
Lilleman såg ut att ta det med ro och det är ju bra.
I övrigt så tror jag precis som Vicktoria att tillfället, stundens allvar och barnets välmående spelade in.
Det förlåter såklart inte felaktigt beteende men det gör det kanske möjligt att ha lite överseende.
Dessutom tror jag Hon inser det också med lite distans.
Kramar Pappa Kramar
Lilla vänner.
Hoppas att ni mår bra nu i alla fall.
Utvilade och vid gott mod.
KRAM
